Syskonen Marie och Jean är båda ogifta och barnlösa. Hela Maries tillvaro utspelas i skuggan av en förtryckande, allenarådande modersgestalt. Efter föräldrarnas död bor syskonen ensamma kvar i familjegården på den franska landsbygden. Lantbruket är nedlagt, livet glädjelöst. Hos lantbrukarna, deras grannar mitt över vägen, lever man däremot fullt ut i nuet och för framtiden. Från sin utpost vid fönstret registrerar Marie stillatigande deras förehavanden in i minsta detalj. En dag kommer hon och brodern att vara borta utan att lämna några spår efter sig. Instängda i sitt revir är de “de sista indianerna”. Med sitt distinkta, starkt personliga språk har Marie-Hélène Lafon skapat en djupt berörande berättelse. En sorgesång över ett förspillt kvinnoliv. Marie-Hélène Lafon, född 1962, växte upp på föräldrarnas bondgård i Cantal, ett landskap som intar en central plats i hennes verk. Lafon är sedan 1980 bosatt i Paris där hon undervisar i klassiska språk. Av hennes åtta böcker är “De sista indianerna” den andra som översatts till svenska. Marie-Hélène Lafon tilldelades 2016 det prestigefulla Prix Goncourt de la nouvelle. Förlaget har tidigare utgivit “Annonsen” (2013). “Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt möblerna, dröjer kvar i andningen efter modern i de långa loja eftermiddagarna.” Kulturnytt, SR “Efter första genomläsningen tänker jag att berättelsen skriver sig fram till ett becksvart mörker. Det finns ingen nåd för de kvarglömda syskonen, bara döden att vänta. Men romanens egensinniga stil är samtidigt uppfordrande, lockar till omläsning och en vilja att förstå vad den här texten gör.” Svenska Dagbladet “Den franska författaren Marie-Hélène Lafons flödande, adjektivsnåla och dialogfria text suger in läsaren i en tät sorgesång som är detaljrik och distanserad, men också underbart ömsint.” BTJ-häftet “De sista indianerna är en osentimental men vackert vemodig skildring av ett liv som aldrig fick levas och av förändringens ofrånkomlighet.” Fria Tidningar
