Våren 2011 står Lena på väntelistan för en utredning om Aspergers syndrom. Hon försöker orka med vardagslivet, jobbet och fritiden, medan hon undrar över hur det ska gå. Det här är berättelsen om hur hon får sin diagnos och hur livet blev efter det. Det är en naken skildring av hennes liv, tankar och hur det kan vara att leva med Aspergers syndrom, men också en vacker berättelse om mod, hopp, om att våga och vinna, om styrka och skaparkraft. Detta resulterade ofta i oro och gråt, är andra delen i Lena Peterssons självbiografi. Den första delen heter Hon verkar vara mycket ensam. Det var i juli 2011 som Lena Petersson fick diagnosen för Aspergers syndrom, men vägen dit var lång och gick genom många svårigheter under uppväxten och senare. Svårigheter som helt säkert skulle kunnat varit betydligt mindre svåra om vetskapen kring funktionsnedsättningen funnits tidigare, både bland klasskamrater, lärare och andra både vuxna och jämnåriga. Inte minst för Lena själv. Denna självbiografi är hennes sätt att bearbeta sina upplevelser, samtidigt som den är en förhoppning om att skapa förståelse för vad det betyder att leva med Aspergers. Sagt om Hon verkar vara mycket ensam, del 1 i Lena Peterssons självbiografi: “Det är osentimentalt, allt annat än bittert, ibland hemskt ledsamt och frustrerande, men mycket oftare hoppfullt, spännande och roligt att följa med Lena Petersson i hennes vindlande resa … Om man också vill få en inblick i hur en person med Asperger kan tänka om sin tillvaro är detta ett gyllene tillfälle … en lysande självbiografi …”
- Katarina Harrison Lindbergh, författare och föreläsare
