En dag står en liten flicka i en vuxen kvinnas hall. De börjar samtala, och fram växer berättelsen om en barndom kantad av övergrepp och svek. Flickan berättar om mamma som står vid diskbänken med städ-rocken oknäppt och mumlar för sig själv. Hur de rödmålade läpparna rör sig i det bleka ansiktet och hur rädd flickan är för mammas vassa blick. Att pappa inte finns där när hon behöver honom och att storebror Benke bara gör allt värre. Men flickan berättar också om två män. Den ena gör henne illa, den andre finner hon tröst hos när ingen annan står till buds. Du skulle sagt som det varär en roman, om en barndom med utsatthet och sexuella övergrepp. Men också om läkeprocessen, och om hur man som vuxen kan läka de sår man burit på en hel livstid. På ett lågmält och sparsmakat språk, med tydlig känsla för detaljer, berättar Ulla-Maria Andersson i sin debutroman om en uppväxt fylld av smärta och mörker. Det är en bok som inte lämnar någon oberörd.
