De senaste åren har fenomenet exkluderande design blivit alltmer uppmärksammat. Det kan handla om bänkar som inte går att ligga på eller oljud som fungerar avskräckande. Syftet är detsamma: att utesluta vissa grupper från exempelvis torg och köpcentrum. Ett samhälles värdighet kan mätas i hur det behandlar sina mest utsatta. Så när hemlösa, ungdomar och fattiga missbrukare numera ofta hänvisas någon annanstans tyder det på en ny syn på fattigdom. Fredrik Edin argumenterar för att exkluderande design fyller en ideologisk funktion och att förändringen av staden kan förklaras av utvecklingen från produktions- till konsumtionssamhälle. De avvisande bänkarna rättfärdigar och vänjer oss vid en samhällsordning där medborgarna delas in i goda respektive otillräckliga konsumenter. En poäng med exkluderande design är att den verkar i det tysta. Att på samma gång dölja och förstärka maktrelationer är det underliggande syftet, inte att lösa några samhällsproblem. Fredrik Edin är född 1967 och bosatt i Malmö. Han har arbetat som journalist, författare och lärare och är tidigare kulturredaktör på tidningen Arbetaren. I dag är han doktorand vid Karlstads universitet. Förord av Paula Wahlgren, fil. dr. i kriminologi.
