Jag är inte en sjuk människa… Jag är inte en ond människa. Inte en frånstötande människa. Jag gjorde det jag var tvungen till att göra för att överleva. Fast förresten gjorde jag kanske lite mer. Jag kanske överreagerade. Dessutom dödade jag några människor. Nej, det är naturligtvis inte acceptabelt, men jag gjorde det inte av ren och skär ondska jag vet utmärkt väl att man inte ska göra så ingen vet bättre än jag att man inte bör skada andra människor. Men ändå gjorde jag det. Det gör mig ont, men inget kan ändra på det nu! Varför? , undrar ni så klart.Kvinnokönet. Det är svaret. Och då menar jag inte kvinnokönet som ett uttryck för människor av kvinnligt biologiskt kön. Nej, jag menar verkligen de kvinnliga könsdelarna. Kvinnokönet, denna magnifika skapelse med sådan fantastisk artrikedom. Vissa är som smala springor, där blygdläpparna endast kan skönjas någonstans inne i mörkret, som tassarna på ett litet skrämt djur i en klippskreva. Andra väller fram som en suckulent ökenväxt, men känns mjuka och varma i handen som det finaste fickludd. Ytterligare andra kan vara vackert hjärtformade, med läpparna utspända och styva som tyget på en drake.Det var min kärlek till detta som kön som gjorde att jag hamnade här. Låt mig förklara lite närmare…