Han hade mött henne redan som sextonåring, när han arbetat som murbyggare. Trots att hon var tio år äldre sökte hon Hullers sällskap, och de kom att mötas i en skör gemenskap som flera år senare skulle återförena dem för livet. Minna. Hon skrev, hade orden i sin hand, liksom den verklighet hon och Huller levde i. Huller formades till den tystlåtne, han behöll sina tankar för sig själv. Så hade hon långsamt lämnat Huller, bit för bit. Nu är hon borta sedan många år och Huller har drabbats av livsleda. Han bestämmer sig för att hänga sig i ett träd i skogen, men eftersom han har glömt att ta med sig något att stå på avbryter han självmordet. Han inser att det återstår en del för honom att uträtta och påbörjar en resa bakåt i tiden, som blir en stilla men brutal uppgörelse med det förflutna. Christer Eriksson debuterade 1977 med Observatörens dagbok.
