[E]n ljus beskrivning av en mors resa genom glömskans mörker Göteborgs-Posten Många böcker har jag läst om anhörigskapet vid demenssjukdom, än fler berättelser har jag lyssnat till i samtal. Den här boken kommer jag att bära med mig mer än någon annan. Den berör så djupt och Brun berättar så mänskligt. UNT Och visst är det en paradox att smärtpunkterna, ja rentav känslan av Guds frånvaro kan frammana något så vackert och hoppfullt som denna roman. Men så är det ju också med författarskap som djupnar, där orden laddas av allt större erfarenhet, närvaro och mänsklig blick. Svenska DagbladetDet börjar vid slutet. En mamma är död. Det slutar vid början. Innan rädslan när Jonas och hans pappa märker det hon själv redan anar. Kortspelet hon förlorar gång på gång. Lunchen som lagas direkt efter frukost. Kassar som fylls med fel saker, örhängen, julkort och skoluppsatser. Försommarens syrener som inte längre väcker någon reaktion, eftersom hon inte längre minns att de doftar. En gång, innan hon började glömma, arbetade hon själv med minnet. Nu är hon yngst på demensboendet.En person som glömt vem hon är, finns hon kvar? Är det samma människa fastän personligheten bleknar bort? Och vad är störst? Minnet eller kärleken? Jonas Brun skriver om kampen med vården, om hjärnans vindlingar, om förtvivlan och tröst i vardagen med Alzheimers sjukdom. Hon minns inte är en skildring av minnesförlust och en memoar, en månggrenad berättelse om en mor som skrivs tillbaka till livet.
