I mitten av 60-talet började Marie Selander spela och turnera med tjejgruppen Nursery Rhymes. De var söta men kunde spela ändå. Femtio år senare har man ännu inte skrotat den inställningen till kvinnliga musiker.
Varför går det så långsamt med jämställdheten inom musiklivet?
Inte riktigt lika viktigt? lyfter fram kvinnor från många olika genrer och tider: de kvinnliga bluesgitarristerna som konsekvent raderats ut ur musikhistorien, det stora antalet jazzmusiker som funnits i USA, Sveriges kvinnliga spelmän, 80-talets punkband, turnerande kvinnliga instrumentalister och kompositörer, pionjärerna under slutet av 1800-talet Och unga musiker och kompositörer som är verksamma idag och som fortfarande möts av skepsis och fördomar.
Boken refererar också till aktuell genusforskning och visar hur könsmönstren återupprepas runt omkring oss i massmedia, musikutbildningar och i vår vardag. Hur gör vi för att förändra? Boken ställer många nödvändiga frågor och ger förslag på vägar som leder mot en rimlig och viktig förändring. En röd tråd är Marie Selanders egna erfarenheter från ett snart 50-årigt musikliv.
Utifrån egna erfarenheter visar Marie Selander hur kvinnors prestationer systematiskt nedvärderats och glömts bort en skildring av dåtidens strukturer som är helt nödvändig för att vi ska kunna omforma vår nutid och framtid.
En ögonöppnare som inte borde behövas. (Johanna Paulsson, DN)
Det är egentligen förfärande hur svårt det har varit för kvinnorna att ta sig fram i offentligheten som musikanter och att få synas och spela på samma villkor. (Ulf Lundén, DD)
Selanders bok är sprängfylld med intressant kvinnlig musikhistoria. (Benny Holmberg, Tidningen Kulturen)
