Vid mitten av 1700-talet hängav sig den svenska publiken åt dåtidens stora utländska brevromaner: Richardsons Pamela och Clarissa, Rousseus Julie och Goethes Den unge Werthers lidanden. Det finns många exempel på brevromanernas enorma inflytande och hur de brevskrivande hjältarna och hjältinnorna fungerade som förebilder och identifikationsobjekt för dåtidens läsare.
Snart kom också brevberättelser skrivna på svenska. 1770 trycktes Hans Bergeströms Indianiske bref. Under det tidiga 1800-talet publicerades brevromaner som Per Adolf Granbergs Enslingshetsälskaren (1800), Clas Livijns Spader Dame (1824), C.J.L. Almqvists Araminta May (1838) och Fredrika Bremers båda romaner Axel och Anna (1828) och Grannarne (1837).
Jag har fått ett bref är en bred genomgång av brevromanens uppkomst och de svenska brevromaner som publicerades mellan 1770 och 1870. I boken undersöks romanerna utifrån olika kompositionella och tematiska aspekter, och här diskuteras bland annat hur de svenska författarna använde brevformen för att uppnå särskilda syften samt hur de förhöll sig till dåtidens utländska förebilder och genrekonventioner.
Yvonne Leffler är docent och universitetslektor i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.
