Christin Ljungqvists debut är en gripande skildring av en hjärtskärande syskonrelation, och samtidigt ett gastkramande psykologiskt thrillerdrama. Om livet och döden, och skiktet där emellan.Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium. Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sen, och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Anne ett svar. De är tvillingar och nästan som ett, och samtidigt så skrämmande skilda. Båda har de ett kaninhjärta som bultar, båda är de rädda, men för olika saker. Mary fasar för att deras sökande ska sluta i en grav. Anne är rädd för att Mary ska ta livet av sig. Kaninhjärta är en bok som inte riktigt låter sig kategoriseras en egensinnig spökhistoria, en psykologisk thriller, ett mörkt familjedrama. Romanen är rik, både till innehåll och språk. /…/ Språket är känsligt, men aldrig återhållsamt, med långa, ibland märkligt vindlande meningar. Det är som om det inte gått att hejda det ständiga och som vill släppa fram ännu en bild. Jag tycker mycket om det, att språket får vara så flödande. Dagens Nyheter Ljungqvist är en skicklig stilist. Språket är kvickt och vigt, skirt och på samma gång robust. Den flödande språkliga energin går igen i historieberättandet. Man blir omedelbart indragen i denna mörka skildring av beroende, maktbegär och en förtvivlan som fräter sönder varje sund mänsklig begränsning. Göteborgsposten
