Plötsligt känner jag hur marken börjar vibrera och fattar instinktivt tag i ratten. Under mej hör jag ett dovt buller liksom av stora containerbilar i nån tunnel djupt under jorden, och jag fylls av en underlig känsla som påminner om lätthet eller entusiasm, äntligen händer nånting, hoppas Y2K kommer snart så att jorden exploderar, eller nåt sånt. Karmakoma tar läsaren tillbaka till 1999, till de lika sunkiga som begärliga tonåren, präglade av spådomar, sexfantasier och substanser. Femtonåriga Jimi drömmer om konstgymnasiet i huvudstaden, men oroar sig samtidigt för sin vän Erno. Erno har blivit ovän med de flesta av deras kompisar och sitter nu barrikerad i sitt sovrum och röker framför datorn. Hur ska Erno överleva om Jimi flyttar bort? När Erno börjar chatta med Mari verkar allt ganska stabilt, men bara för en stund. Förr eller senare måste var och en stå på sig för sin egen del. Johannes Ekholms tredje roman är finsk samhällsskildring då den är som bäst. Som en lockande mardröm väller romanen fram, och förkroppsligar en berättelse om vänskap, kärlek, drömmar och beroenden.
