Gumman bodde på min gata i Leksand, precis där vägen tog slut och skogen började. Hon bjöd på kex och hade själar i en kopparkaffekvarn. Kakor hade varit godare än kex, men det var bättre än inget. Gumman sa att hon inte hade något namn som jag kunde uttala, något om min mänskotunga . Och hon hade inga regler förutom en - jag fick aldrig någonsin röra kopparkaffekvarnen. Kopparkaffekvarnen är en spännande blandning av skräck och folktro hopklämt i ett litet hus i Dalarna, ett hus där allt kan hända. Hur overkligt eller otäckt det än är.
