Om alla 50- och 60-talens framtidsutopier hade besannats skulle vi vid det här laget ha besegrat alla sjukdomar, löst alla energiproblem, betjänas av robotar i hemmen och kontrollera våra själstillstånd med ofarliga droger. Vi skulle slutligen ha tagit makten över vår tillvaro och ha ställt allting under rationell kontroll.
Under samma tid gjorde elektronmusiken entré. Det var en musik som skapades direkt på band och spelades upp via högtalare. Det var en musik som inte behövde några musiker, som fick förespråkarna att sia om aldrig tidigare skådade möjligheter och motståndarna att frukta musikens slutliga avhumanisering. Idéerna bakom var på många sätt färgade av tidens allmänna framtidsföreställningar. Som en musik direkt anpassad efter högtalaren och de elektroniska massmedierna skulle den bli den musik, som hörde den teknologiserade framtiden till. Den skulle vara teknikens och vetenskapens uttolkare och kritiska betraktare.
Per Olov Broman, f. 1967, fil. dr i musikvetenskap, disputerade år 2000 på en avhandling om musikåskådningen i 1920-talets svenska modernism. Efter disputationen har han med understöd av Vetenskapsrådet varit verksam som projektforskare, vilket bl.a. resulterat i denna bok. Han är även aktuell med en biografi över Hilding Rosenberg i Kungl. Musikaliska Akademiens serie Svenska tonsättare.
