I gripande tillbakablickar avslöjas det hur lilla Konstanse hade det i barndomen: Efter att modern dör skiljs hon från systern och skickas till sin morbror och hans fru. De bor på en herrgårdsliknande gård, men bakom den fina fasaden är det kallt och ödsligt - hennes morbror är avståndstagande och likgiltig, och hans fru är iskall. Den enda som visar Konstanse värme och omtanke är en av tjänsteflickorna. - Gråter du, lilla vän? Marta klappade försiktigt Konstanse på huvudet. Vänd dig om och berätta nu vad som bekymrar dig. Konstanse vände sig motvilligt om. Nu gjorde det ingenting att Marta såg att hon hade gråtit. - Far … far har gett bort mig! Hon såg bönfallande på tjänsteflickan i hopp om att hon skulle kunna avfärda det som dumheter, men hoppet slocknade när Marta inte svarade. Ida har kommit fram till att det räcker nu: Det måste bli ett slut på att Even gör tillvaron outhärdlig för henne och resten av familjen. Hon gör upp en plan för att bli kvitt honom för gott - en plan som är både utspekulerad och dristig. Men om den misslyckas blir det värst för henne själv …
