Loserförfattarfabriken är S:t Hammaréns enda, 1:a och sista roman. Törs vi därtill hävda att den inte saknar urskiljbar röd tråd och en handling som måttligt engagerat bygger opp denna? Är denna en antiklasssaga? En berättelse i en motrevolt? Losers tillströmmar och ständigt stormar den i världen förrhärligade och åtrådda Loserförfattarfabriken, vilken hamnar stänga, sluts, slutligen försätter sej isolationistiskt alltmer inåtvänt, i ett allt svårgreppat instrumentellt limbo, valt en farlig väg snart i händerna på en dels hemlig men lika fruktad månghövdad internationell pool, vilken fabriken hamnar börja avslöja, något man minst av allt önskat sej behöva, alls vad som man först kunnat utgå ifrån. Poolen ter sig som det ändlösa träsket, inget man tar sig ur. Loserförrfattarfabriken lyckas i varje fall med en sak, bortvända de tillströmmande, därvid som skepnaden förbyttes. Eller lyckas den snarast opplösa sig själf, tills den är ett förhatligt begrepp. Romanen äro inte minst en postironisk framställan jämsides en svidande bredsida mot författarvärlden och det internationella författarsamfundet. Stefan Hammarén är en av det svenska språkets främsta ekvilibrister refererad, diskuterad och oläst. I ständigt arbete i Loserförfattarfabriken, svettig och ansträngd, skänker han oss läsare en glimt in i ett språk som inte ens närmar sig det du kan ha förutfattade meningar om. I samklang med tiden närmar han sig mörkrets tid, “var sent gatbelysningens tända skede hörsamma”. År 2015 hedrades slutligen Stefan Hammarén med Längmanska kulturfondens pris för finländska författare, med motiveringen: “för ett författarskap drivet av en obönhörlig kompromisslöshet och lidelse. Stefan Hammarén går i clinch med språket, och bryter ner det med en entomologs noggrannhet, varefter han med en delirikers envetenhet bygger upp det igen, i intrikat kristallina labyrinter”.