Programmet för den nya diktning som föresvävade Ola Hansson framställdes i stridsskriften Materialismen i skönlitteraturen (1892). Han ger en översikt över vad han uppfattar som den samtida litteraturens tillstånd. Här riktar Hansson kritik mot naturalismen, både dess materialistiska åskådning och estetik. I stället för materialismen vill Hansson tillämpa sin psykofysiska mystik, och naturalismen förklaras ha varit “kulturhistoria och resumé, men den har icke varit skapande, siande”. Det äkta diktverket är “en manifestation av jaget”. Beträffande subjektivitetens princip går Ola Hansson så långt, att han försvarar exempelvis vålnader i en pjäs. “Den tanke, som vi gå och bära på, kan bli en konkret syn inför oss; samvetskvalet kan bli en konkret syn; ångesten sammalunda.” Detta har icke Zola, Ibsen eller Brandes insett, menar Hansson, däremot “siare” och omedvetna skapare som Strindberg och Nietzsche.
