Denna bok är en beskrivning av de mest karakteristiska dragen i den svenskspråkiga romanen och novellen från de senaste decennierna, från tiden runt millennieskiftet. Flera teser formuleras. En är att den svenska prosaberättelsen idag allmänt kan karakteriseras genom de tre genretermerna metafiktion, faktion och autofiktion. En annan grundtanke gäller det språkfilosofiska synsättet i den svenska nutidsepiken, vilket kan karakteriseras som tendentiellt nominalistiskt eller strukturförnekande. Som en följd av detta föreligger ett påtagligt ointresse för ett bredare och mera djupgående historiserande tänkande. Den svenska prosaepiken idag uppvisar alltså få försök till mera inträngande gestaltningar av det historiskt förflutna. Men den svenska nutidsprosan kännetecknas heller inte av något större intresse för framtiden. Istället utmärks den av en inriktning mot mest bara här och nu. Samhället idag är så komplext, hastigt föränderligt och oförutsägbart att nutidsmänniskan förnimmer framtiden mer som ett hot än som ett löfte. Denna känsla av hot speglas i nutidens svenska roman genom en dystopisk snarare än utopisk grundton.
