Andra delen av Karl Ove Knausgårds mäktiga autofiktiva roman Min kamp är en studie i extremrealism genom blottläggandet av vardagligheter, av utanförskap och av självförödmjukelsens yttersta fascination. Fadersporträttet i första delen är här utbytt mot ett kompromisslöst sökande efter kärlek och vänskap. I centrum står också det egna författarskapet och konsekvenserna av att lämna Norge för en svensk anonymitet. Hela tiden finns där den öppna blicken på den egna kärnfamiljen och faderskapet, men också på det nya hemlandet Sveriges nästintill skrattretande konformitet och konflikträdsla. Familjen och författandet ställs på så sätt mot varandra i ett försök att nå förlösning och att sträcka sig utanför sina egna begränsningar. Karl Ove Knausgård skriver en prosa som är häpnadsväckande exakt samtidigt som den hela tiden låter karaktärerna vara berättelsens medelpunkt. Trots att Min kamp aldrig låtsas vara något annat än roman finns där hela tiden en kuslig känsla av att den handlar om riktiga människor - vilket i sin tur skapat en våldsam debatt om självbiografisk prosa både i Norge och i Sverige. Oavsett vilket kan vi vara säkra på att Min kamp i framtiden kommer att stå som ett ledande exempel på nordisk romankonst i början av 2000-talet. Knausgårds mest uppenbara styrka som författare är hans förmåga att beskriva detaljer, inte minst om naturen men även om det mänskliga psyket. New York Review of Books
