Olof Högbergs “Den stora vreden” (1906) och Ludvig Nordströms “Petter Svensks historia” (fyra delar 1923–27) är historiska romaner skrivna med den uttalade ambitionen att lyfta fram en ny bild av Norrlands historia och kultur. Författarna riktar sig båda mot en rad historiska förhållanden som de menar är resultat av att Norrland länge varit en okänd, misskött och exploaterad del av Sverige: rikets “skräpkammare”, som Olof Högberg kallar det, eller en “inre koloni” med Ludvig Nordströms ord. Debatten om “Norrlandsfrågan” var som intensivast under decennierna runt sekelskiftet 1900 och ansågs av många inte bara handla om Norrland och dess utveckling, utan ytterst om hela Sverige. Här speglades samtidens olika politiska och ideologiska idéer ifråga om modernitet och förändring. Särskilt engagerande var frågan om Norrlands snabba industrialisering och dess konsekvenser för skogsbruk och jordbruk. Gemensamt för Högberg och Nordström är att de med sina verk vill hävda Norrlands betydelse i Sveriges moderna utveckling, men de skiljer sig åt då det gäller synen på denna utveckling. Det är två ganska olika Norrland som skrivs fram i respektive roman. Litteraturvetaren Peter Forsgren analyserar romanerna i relation såväl till nationella och regionala identiteter som till historia och samhälle. Konkret rör det frågor om vad det till exempel har inneburit att vara svensk, norrländsk eller samisk, både i ett historiskt perspektiv och i en nutida kontext. I sitt projekt lyfter Forsgren fram det ofta konfliktfyllda och motsägelsefulla förhållandet mellan centrum och periferi liksom mellan regionala, nationella och globala perspektiv.
