Som sextonåring sätts den känsliga och skarpsinniga Suzanne Simonin mot sin vilja i kloster. Hennes mamma har, visar det sig, offrat henne som bot för sina egna synder. Till en början är det hela uthärdligt, men när den gamla abbedissan dör och Suzanne gör sitt första försök att fly tar helvetet vid: hon misshandlas, förvägras sömn, tvingas äta aska och bära tagelskjorta, hon torteras med rep, hamnar i isolering, svälts, hånas, piskas och utsätts för depraverade närmanden. Desperat söker hon hjälp utifrån, men utsikterna att undkomma förefaller små...
Breven där Suzanne redogör för sina erfarenheter formar sig till en roman eller fiktiv biografi. Men de började som ett practical joke. Upplysningsförfattaren, encyklopediredaktören, konstkritikern och kyrkohäcklaren Denis Diderot började 1758 att skriva breven från Suzanne till en av sina vänner för att locka denne till Paris. Men projektet grep författaren, som själv började identifiera sig med Suzanne och hennes utsatthet. Resultatet blev en osande kritik av vettlöst frihetsberövande, hyckleri och maktmissbruk, liksom en indirekt lovsång till människoblivandet.
David Sprengels översättning från 1925 återges här i oförvanskad form under redaktion av Jan Stolpe. Christina Kullberg har skrivit efterordet.
