Ola Hansson (1860-1925) gjorde sig ett namn som poet, novell- och romanförfattare, journalist och kritiker. Mest ihågkommen anses han vara för det prosalyriska verket Sensitiva amorosa (1887), som skapade skandal på sin tid och drev Hansson bort från Sverige och ett liv i exil. Sent omsider fick dock Hansson ett erkännande på svensk mark. Svenska Akademien hallstämplade Hansson som misskänt geni genom att ge honom ett statligt livstidsstipendium 1907. Rustgården (1910) innehåller två huvuddelar: den som behandlar det historiska skedet från 1668 till 1800-talets mitt och den som fokuserar på själva rustgårdsfamiljen, där “yngste sonen” står berättaren nära. Litteraturkritikern m.m. Anders Österling har skrivit att Rustgården, i sina hembygdsskildringar är “ett genuint mästerverk, en ovärderlig krönika från det gamla bysamhället”.
