Du åldras. Du slår av på takten. Du höjer ljudet på Tv:n och klagar på pensionen. Världen krymper och din kropp krymper med den. Sedan en dag så kraschar du. Har du tur så kraschar du ordentligt på en stilla skogspromenad då hjärtat bara slutar slå, huvudet fylls av sepiatonade vykort från ett långt och lyckligt liv, och det sista du ser innan ögonlocken sluter sig är några vita moln som flyter över en annars klarblå himmel. Det är ett alternativ. Kraschar du inte fullt lika hårt hamnar du i ett läge där du inte längre kan ta hand om dig själv, och då landar du mest troligt på ett alternativt boende med andra människor som inte heller kan ta hand om sig själva - det är där jag kommer in i bilden. Jag passar på dig. Jag gör det du inte klarar själv. Jag är mannen som kommer springande när du ringer på hjälp. Jag är blöjbytaren. Jag är handen som tvättar ryggen. Jag är han som matar dig, och jag är han som mäter dina kroppsvätskor. Jag är det ständigt sviktande tålamodet. Jag är mannen som dansar med demens. Jag är - kort och gott - vårdbiträdet.? “Romanen är en handfast och flyhänt vardagsskildring, inte helt utan komiska - och tragiska - inslag. Det är en medkännande och existentiell skildring av gränser, mellan språken, mellan äldre och yngre, dementa och icke-dementa. Och förstås en skildring av det svenska proletariatet i Norge.” Ulrika Stahre, Aftonbladet Läs mer om boken på www.miders.se
