Att bo på landet, att skaffa stuga, att restaurera torp är något som sysselsätter många och som ännu fler drömmer om att göra. TV-program och böcker som ger praktiska råd om detta har blivit till något av en industri. Mindre har skrivits om de mer grundläggande mänskliga behov som kan ligga bakom detta intresse. Ingrid Sjöstrands bok fyller här ett stort tomrum. “-Jag visste meddetsamma jag kom in på gårdsplan att här var det.” Ingrid Sjöstrand hade hittat Stället. Snart var hon - opplänningen - ägare till 950 kvadratmeter av Skåne, ett bostadshus, ett kostall och ett magasin för skruttigt för att ens nämnas. Hit flyttar hon och börjar ett nytt liv på Sigfrid Yngves som stället heter. Husets övriga invånare presenterar sig snart allt eftersom, almen i källaren, skalbaggarna i badrummet, kungsfågeln i stora rummet. Den nya ägaren förändrar Stället - slåtterkarlen kommer liksom rörmokaren och sotaren, ett gammalt kyrktak blir golv i stallet - men blir också själv förändrad. Av de “härrliga” byborna och av himlabrynen. “Det gifs ingen himlabryn sällare än i Skåne”, skrev redan Carl August Ehrensvärd, som hade sett världen. Men perspektiven vidgas. Att fly bilen, odla lite, leva lokalt blir allt svårare: bussar försvinner, liksom affärer, post och den trivsamma inrättning som hette Kompletteringen. Därtill ger sig också djur och växter iväg när deras livsmöjligheter beskärs. Inga lärkor sjunger mer över Sigfrid Yngves tak. Ingrid Sjöstrand är författare till tio romaner och lika många diktsamlingar, varibland Samlade fundror, för barn och barnsliga, samt till böcker och medieprogram om Kalle och Loppa, för barn och föräldrar. På sjuttio- och åttiotalen skrev hon debatt- och kulturartiklar i Arbetaren, DN och Vi. Sedan dess har hon utgivit biomanen Dom stora (2003), ett barns omgivning helt sedd med barnets ögon, och en dokumentär om ett Dampbarns jobbiga men allt mer positiva utveckling, Det översvämmade barnet (2004).
