Människan visar sin innersta natur då hennes vitala intressen är hotade eller ifrågasatta. Det kan ske i samband extrema livshändelser som dödsfall, svartsjuka, svek, kriminella handlingar med mera. Det hotfulla kan tränga in oss i ett hörn och därmed provocera till tankar och handlingar som vi normalt inte skulle drömma om att tänka eller utföra. I den här boken har jag försökt skildra vad som händer när en människans destruktiva handlingar förvandlar en trygg trakt till en plats där i åratal rädsla och oro råder. Varför skedde det? Vad utlöste brotten? Vem var gärningsmannen? Hur tänkte han? Hur påverkades hans närmaste och människorna i bygden? I boken, liksom i verkligheten, spelade gärningsmannens hustru en avgörande roll. Hon levde, ovetande om hans dubbelnatur, tjugofem år i detta äktenskap och hade fyra barn med honom. Hon lärare, aktiv i kyrkoarbete och i Röda korset, han akademiker och lektor vid gymnasieskolan. Stenbergamannen mördade två grannar och brände ner trettio byggnader innan han till slut föll till föga och erkände. Först för sin fru och sedan för polisen. Han dömdes till livstids fängelse. Hon fick ensam ta ansvar för barnen, gården, djuren och skogsbruket. En kraftkvinna som aldrig gav upp. “Särskilt intressant är inlevelsen i mordbrännarens psyke och de utdrag man får av hans dagböcker. Trygve Bång har träffat den man vars historia han delvis berättar, och han förmår skildra honom med alla de märkliga motsättningarna: självöverskattningen, en hög intelligens parad med en lika hög brist på medkänsla, osv. De sidor där psykopaten analyserar sig själv, inte sällan med isande distans, är kanske bokens bästa.” “…Detta är en roman om en grupp människor och de sociala mönster de är inskrivna i när de utsätts för en lång rad brott, en bok om deras växlande attityder till brottslingen men också till varandra.” Ivo Holmqvist, professor em. i skandinavisk litteratur. “Stenbergafallet, det hade allt, det var en helt otrolig utredning. Gärningsmannens oerhört långa planering, villospår av alla slag, mystiska inbrott där det försvann konstiga saker, halshuggna gäss och döda lamm som hängde i träden. För att kasta skulden på någon annan skar gärningsmannen av fingerblomman på ett av offren och gjorde fingeravtryck med den på de olika brottsplatserna.” Roger Jansson, f.d. chef för Riksmordkommissionen
