“Emil! Maja! Kom hit, spring!” Och då såg Emil: pappa såg rädd ut. Pappor ska aldrig vara rädda. Emils mage drog ihop sig. Pappa gjorde kom hit-tecknet med handen. Emil tittade på vattnet igen. Det kom tillbaka, det var stort nu. Och nära. På annandagen 2004 var jag på Sri Lanka. Tsunamin skadade mig inte, men jag såg den och det påverkade mig djupt. Tillbaka i Sverige rann tårarna medan jag tog del av berättelserna om dem som hade råkat illa ut. Men hade jag rätt att skriva om något som drabbade många så hårt ? jag som inte ens blev blöt om fötterna? Det har gått över ett decennium och många unika berättelser är redan skrivna, men jag tar mig rätten att berätta fem till. Historierna är påhittade men bygger på verkliga öden. Jag har skrivit dem för att jag vill att tsunamin ska ingå i vårt kollektiva minne. Jenny Forsberg är författare på fredagar. Måndag till torsdag är hon språkkonsult i svenska i soloföretaget Klartext. Jenny har tidigare skrivit familjerelationsromanen Akrobaten och tre fackböcker. Läs mer på http://jennyforsberg.nu
