“Samtliga värden är utmärkta.” Det är beskedet som Jan och Anna alltid får av sin husläkare. De är alltså friska och har tiden för sig, tänker de. Men plötsligt vänds deras liv upp och ned. Först drabbas Jan, sedan Anna. Deras trygga och intensiva liv tillsammans förändras. Alla gemensamma resor och bergsvandringar, vardagslivets rutiner - ersätts av en ständig ström av läkarundersökningar, behandlingar, sjukhusvistelser och operationer. Det var inte så de hade tänkt att det skulle bli. De skulle ju leva tills de blev nittio! Men redan hör de dödsfågeln Vitnäbb kraxa. OM BOKEN “Den lågmälda, välformulerade berättelsen om Jan och Annas smärta och kamp blir också en svidande vidräkning med ett kollapsande sjukvårdssystem. Ann-Charlotte Alverfors språk är enkelt och avskalat och varje ord är betydelsebärande. Boken är en briljant pärla, som inbjuder till läsning och omläsning.” Lena Condelius i BTJ “Alverfors renodlar: lidande fogas till lidande, förlust läggs på förlust. Stundom tangerar hon det ofrivilligt parodiska, men tippar aldrig över. Hon är för skicklig, varsamt rör hon vid orden, en stilfull koreografi mellan närhet och distans, vrede och humor.” Anneli Jordahl i Aftonbladet “Ann-Charlotte Alverfors skriver i korta avsnitt, ömsint och hudlöst - Jag kan tänka mig att den mycket korta romanen kan komma att användas inom sjukvårdsutbildningen. Den bär på en viktig vittnesbörd och kan även tjäna som en tröstebok för läsare i samma livssituation.” Ulf Lundén i Dala-Demokraten OM FÖRFATTAREN Ann-Charlotte Alverfors är romanförfattare och dramatiker. Senast gav hon ut romanen Igelkottsklubben (2009). UR BOKEN Hade tanken någonsin slagit dem att de skulle hamna bland de sjuka och svaga? Behöva hjälp med städning och tvätt? Nej. Visst hade de sett tvättsäcken färdigpackad för avhämtning utanför sjuka grannens dörr, sett men inte tänkt som en eventuell realitet; inte vi, aldrig vi. Färdtjänst, hemtjänst, det var en annan värld bortom alla världar. Hur hade de kunnat vara så säkra? Hur hade de kunnat tro att livet skulle vara oföränderligt snällt? Hade de trott på framgången som garant för hälsa och välgång? De var ju ödets gunstlingar; flyktingen som blivit professor, lungsotsungen som blivit författare.
