Alvar Alsterdals bok gavs ursprungligen ut 1969. Boken skildrar den våg av antisemitism i Polen som utlöstes efter sexdagarskriget i juni 1967 mellan Israel och dess grannländer. Kampanjen iscensattes och eldades på av kommunistpartiets ledare och landets inrikesminister. Judarna utpekades som en femtekolonn i landet, och anklagades för sionistiska böjelser och ideologisk opålitlighet, trots att de tidigare ansetts vara “goda kommunister”. Deras kamp och insatser under andra världskriget nedvärderades. På två månader avsattes ett åttiotal statstjänstemän av judisk börd. Studentupproret våren 1968 brännmärktes av regimen som iscensatt av “sionister”. Utlandets skarpa kritik av den statskontrollerade antisemitismen kallades av regimen för “en världssionistisk antipolsk kampanj”. Antisionism kom att bli ett täckord för antisemitism. Detta ledde till att tusentals polska judar emigrerade, bl.a. till Sverige. Alvar Alsterdal (1926-1991) var under flera decennier verksam som politisk journalist, författare, översättare och debattör. Under ett tiotal år med början 1954 var han knuten till tidningen Arbetet i Malmö, först som kulturredaktör, därefter som tillförordnad chefredaktör och sedan som dess andreredaktör. Från hösten 1963 fortsatte han som fri skribent. De sista femton åren arbetade han som pressråd vid de svenska ambassaderna i Bonn och London. Han skrev regelbundet artiklar i både dags- och fackföreningspress och kulturtidskrifter. “Resandet var hans livsform”, noterade Arbetets kulturchef vid Alsterdals bortgång, och dessa resor gick ofta till Östeuropa, “det andra Europa”. Till denna nya utgåva har historikern Lars M Andersson skrivit en utförlig introduktion om Alstersdals yrkesliv och författarskap, där arbetarrörelsen, europeisk kultur samt det judiska folkets historia och öden utgör centrala teman. Nyutgåvan har försetts med två efterskrifter, av Lars Dencik respektive Weddig Runquist.
