Priset kommer från butiken och kan ändras. Kontrollera pris, storlek och leverans hos butiken innan du beställer.
Länge var Barbro Lindgrens kärlek till djur obesvarad. Inte ens sniglarna uppskattade hennes omsorger, fastän hon gav dem allt: kyrkor, bassänger, biografer och maskrosblad på fat. Men nu, när hon är så gott som gammal, går det bättre. På gården i Glömminge på Öland lever Barbro Lindgren med sina djur. Det är Mimmi (hund), Moster (katt), Elsa (Mosters systerdotter), tuppen Putte Kock, myskankan Sickan Carlsson och lite hönor. Nere i strandskogen vimlar det av myror och spindlar, vårtbitare och sångsvanar. Vardagstillvaron för dessa varelser - inklusive några fanatiska människor - visar sig, efter ingående studium, rymma allt från djupaste tragedi till den mest halsbrytande komedi. De stora filosofiska frågorna bör inte ställas förrän dyngbaggarnas själsliv är ordentligt utforskat. “Kvällsritualerna här i huset är som de alltid brukar vara (inte på italienska, det gäller bara tuppfamiljen). Mimmi hoppar först upp i sängen. Sen lägger hon sig på rygg och viftar med alla sina ben. Då ska jag böja mig över henne och låta håret kittla hennes mage, medan jag några gånger säjer: - Vad är det här för en liten uggla? Då visar hon sina små tänder och sjunger en entonig sång bara för mig. - Auuuuu Auuuuu Auuuuuu (fast vackrare).”
