Stora delar drivs av en flödande och mycket underhållande prosa. Exempelvis används en avsevärd del av de 290 sidorna till de förmodat självupplevda beskrivningarna från den förberedande konstskolan, med alla bångstyriga men ändå i grunden mycket anpassningsvilliga framtida konsthögskolestudenter. När historien sedan övergår till målande redogörelser av fester och undervisning på Konsthögskolan är komikern Gunnar Larsson i sitt esse. Hans dräpande, mentala avklädningsakt av konstnärslöftena är svårslagen i sin träffsäkerhet. Och många är säkert de som (möjligen rodnande) känner igen sig bakom romanfigurernas lätt döljande alias. Häri ligger en stor del av bokens litterära behållning. Gunnar Larsson är en lysande epiker som tycks ha riktigt roligt när han skriver - särskilt när han rör sig inom det område där han känner sig mest familjär, konstskolevärldens. Leif Mattsson, Omkonst
