Priset kommer från butiken och kan ändras. Kontrollera pris, storlek och leverans hos butiken innan du beställer.
Laure är 19 år, hon är anorektiker. När hon blir inlagd i sjukdomens slutstadium börjar hon efter hand förstå hur det kunde gå så långt. Dagar utan hunger återger tre månaders sjukhusvistelse, tre månader för att blåsa nytt liv i en utmattad kropp, tre månader för att kapitulera, för att bli frisk. Laures tillfrisknande är också berättelsen om hennes möte med den läkare som tar hand om henne, kanske den ende som kan ta till sig hennes smärta, den del av hennes barndom som hon inte kan frigöra sig ifrån. Lou Delvig skrev den här romanen för att besvärja historien och förändra den, återupptäcka den. Hon har skrivit romanen i tredje person, så att hon kan närma sig det fysiska lidande och den ångest som medföljer anorexin utifrån.Lou Delvig är en pseudonym för Delphine de Vigan. Hon är fransyska och bor i Paris. Hon har skrivit sex romaner varav tre finns utgivna på svenska sedan tidigare: No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010) och Ingenting kan hindra natten (2013). Dagar utan hunger är hennes debut (2001). Eftersom jag trevar i mörker när jag tänker på den unga kvinna i min familj som själv har denna demon att kämpa emot dag och natt, och inte förmår mig att komma med en enda konstruktiv idé för hur jag skulle hjälpa, så kan jag förstås inte säga ett enda ord om vad den här romanen innebär. Men jag skulle gärna sätta den i händerna på hela min stora familj, de borde alla läsa den. / Thomas Nydahls blogg Lika mycket som en berättelse om anorexi är det en berättelse om ångest och dödsskräck, om självförakt och skuldkänslor. Att hävda att det enbart handlar om att ta kontrollen att i en kaotisk värld hitta något som går att bemästra är att förenkla hela problematiken. / Björn Kohlström, Bernur blogg
