Priset kommer från butiken och kan ändras. Kontrollera pris, storlek och leverans hos butiken innan du beställer.
Frågan om det mänskligas natur har diskuterats så länge vi medvetet har reflekterat över våra liv. Vi har definierat oss själva i kontrast mot de själlösa djuren och den livlösa maskinen och i kraft av vår tankeförmåga hävdat unicitet och suveränitet i världsordningen. Skiljelinjen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga har följaktligen kommit att bli en av tankehistoriens mest bevakade gränser.
Under senare år har tekniska och naturvetenskapliga framsteg medfört att frågan om det mänskligas essens har fått förnyad aktualitet. Tekniskt framställda kroppsdelar blir en del av den mänskliga kroppen och utvecklingen av artificiell intelligens gör att gränsen mellan människa och maskin befinner sig i rörelse. Genetiken möjliggör en manipulation av DNA-strukturen, själva koden för den biologiska bestämningen av människan i relation till djuret. Därutöver finns en växande miljörörelse som med moralfilosofiska förtecken talar om människans beroende av naturen och vikten av att hänsyn tas till alla levande varelsers intressen.
Det har börjat talas om en pågående och grundläggande förändring i vad vi anser konstituerar människan, att en människohävdande humanism är på väg att övergå i en gränsupplösande posthumanism. Det är en sådan utveckling som den här boken utforskar genom att studera uttryck för en förändrad människosyn och omvärldsuppfattning i romaner av Lars Jakobson, Peter Høeg och Kerstin Ekman.
Marie Öhman är lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens högskola och har tidigare publicerat Här kan jag äntligen tala om Åsa Nelvins författarskap.
