Priset kommer från butiken och kan ändras. Kontrollera pris, storlek och leverans hos butiken innan du beställer.
Jag skrev för mycket om den där farstutrappan. Där låste jag mig ute i mars. Där satt jag och glodde i april. Där stod min mamma och pappa i täckjackor långt in i maj. Med varsitt huvud på sned. Dorte har hyrt ett hus som ligger granne med tågstationen i Glumsö, en liten ort utanför Köpenhamn. Varje dag tar hon tåget till Köpenhamn. Hennes familj tror att hon studerar, men hon går egentligen aldrig till universitetet. Istället fördriver hon sin tid med att vandra runt i varuhuset Scala. Eller med poeten Hase. Det är inte första gången hon har flyttat hemifrån. Kanske den femte. Den tredje gången hon flyttade var det till Per Finland. Han hade lika lite att göra som hon, och en vattensäng som gungade och skvalpade. Men sen blev det lite komplicerat när Dorte träffade Pers kusin Lars. Eller så var de för unga bara. Dorte försörjer sig på att skriva rimmade festsånger och drömmer om att skriva. Som Hase och de andra på Lyrikcafét. Men det går inte alltid så bra som hon önskar. Det är för mycket som stör: minnena från tiden med Per Finland, sömnlösheten, att hon inte har några gardiner och godstågen som kommer och går hela nätterna. Som i alla Helle Helles böcker rör sig ett stort drama i djupet av berättelsen, men som det syns väldigt lite av på ytan. Här finns på samma gång en stor frånvaro och en intensiv närvaro i relationerna mellan människor. Helle Helle skriver en förförande enkel prosa som rymmer så mycket av humor, skarpa iakttagelser och närvaro. Hon fick nyligen de danska bokhandlarnas stora pris, Det Gyldene Laurbaer.
