En ensam plats, Ljudbok

Det är våren 2016, och sedan Augustpriset för Liv till varje pris två år tidigare har Kristina Sandbergs liv handlat om att resa land och rike runt och prata om hemmafrun Maj. Hon är en av landets mest efterfrågade författare, och hon vet att hon måste ta vara på den här tiden, den här möjligheten. Fast hon börjar känna sig på bristningsgränsen. Och så är det den där smärtan, en värk som strålar från bröstet ut i armen, handen domnar. Men hon skjuter upp mammografitiden, det är ju så mycket som ska göras först, texter som ska skrivas, resan med familjen till Cornwall, och så är hon inbjuden till Bergmanveckan på Fårö. Hon befinner sig i ett slags utmattningens frenesi, men vet att hon snart ska få vara ledig.Så kommer ett samtal. Hennes pappa har dött. Han har hittats på golvet i sitt hus i Moliden. Och strax efter detta kommer domen: aggressiv bröstcancer, tre tumörer, en stor och två små. Livet vänds till att handla om förlust, om sorg, om kroppens skörhet och skräcken att dö från sina barn.Kristina Sandbergs självbiografiska skildring av denna tid är en stark, djupt gripande och inträngande text. Den blickar också tillbaka på uppväxten i 1970-talets Sundsvall. På trådarna bakåt i släkten och allt som går förlorat när hon tillsammans med sin syster måste sälja det som också varit faderns föräldrahem. Men framför allt handlar det om hur cancersjukdomen placerar henne på en mycket ensam plats. Där andras bemötande och tystnader drabbar, där orden inte når fram. Utdrag: Så jag berättade för honom att jag mådde bra efter första cytostatikan, att jag skrev för första gången på länge - i september 2016 började jag skriva på den här texten. Om man hanterat allt i livet genom att skriva är det svårt att inte hantera krisen som text i det här läget. Men du ska väl inte skriva om det här, svarade han snabbt. Om sjukdomen. Nä, sa jag - ljög jag. Ska jag inte skriva om det? Varför då? Är det skamligt? Jag tror att han la till att du nog inte vill representera sjukdomen. Bli ett med sjukdomen.Nej, det vill jag förstås inte. Skriva kan man göra i alla fall. Publicera är en annan sak. För snabbt märker jag att krisen kapar kopplingen till fiktionen. Hur ska jag kunna hitta på när den egna verkligheten är så dramatisk som den kan bli. När jag framför allt vet vad den dramatiken innebär. Inte ett läge där jag behöver hitta på för att förstå, jag måste snarare skriva för att förstå vad jag går igenom. Hur språket inte bär mig längre. Det klyschiga men sanna - aldrig förr har jag mötts av så många god dag yxskaft-kommentarer, så många situationer då jag känt mig fullständigt missförstådd, eller angripen, av andras ord, eller tystnader. Hur snabbt jag börjar varna mig själv - var varsam med dina ord, du gör dig bara mer illa om du uttalar dem. Märker du inte att du inte längre kan göra dig begriplig.