Upptäckten att den värste mobbaren och den mest mobbade aldrig flyttade från sina föräldrahem i förorten, trots att mer än 50 år har gått, gör att berättaren blir besatt av att hitta svaret på frågan. På tidsresan möter vi många karaktärer och deras livsberättelser, från sent 50-tal fram till idag. Varför blev vi de människor vi blev? En annorlunda förortsskildring av en lönearbetarklass som varken super ihjäl sig eller slår sönder sina grannar men som inte är särskilt stolt för det, eftersom man vet att man förlorat matchen redan innan domaren har blåst till avspark. Här finns en bandyportfölj som byter ägare, en relik med namnet Ljusdal skrivet i svart svajig tusch. Här finns en olaglig avlyssning av ett gäng gubbar som samlats i ett trapphus. Här finns en bunt nattdrömmar som på ett oroväckande sätt demaskerar verkligheten. Här finns ett höghustak och en dörr som inte går att stänga. Här finns Gävle, men mer som ett tillstånd. Här finns ett i högsta grad tvivelaktigt berättarjag, en smygtittare. Vad som inte finns är hjältar som är alltigenom goda. Bokens osminkade berättelser från förortens bäbisår är en hyllning till ambivalensen i en svårt polariserad samtid och allt annat än politiskt korrekt, byggd på övertygelsen att sanningen finns i många storlekar och surhetsgrader. Men den verkliga ondskan, finns den eller inte? Jovisst gör den det, den finns runt oss varje dag och gärna i miljöer vi inte räknat med. Den vill oftast undvika att stå i främsta ledet, trivs bättre som bakgrundsfigur eller som ett sorl. Bokens motto lyder: “Ett är säkert. Jaget är en felsökning. Vill man veta något om sig själv måste man tränga in i den omgivning som gjorde en möjlig. Där man bottnar finns de andra. Där vattnet som faller tror att det äntligen är nere på fast mark finns de andra”. Den aktuella romanen tog fem år att bli skriven. På författarens begäran ges den enbart ut som specialdesignad läsvänlig pocket (“för att vem som helst ska ha råd att köpa den”). Genom texten löper också en kärleksförklaring till Mälaren som något mer än bara en insjö. Eric Fylkeson är född 1950 och uppvuxen i stockholmsförorterna Bromsten och Hässelby strand. Han debuterade 1973 och har utgivit ett 20-tal böcker. På 70-talet var han medlem i konstnärsgruppen Vesuvius (tills. med Bruno K. Öijer, Per-Eric Söder & Leif Elggren). Redaktör för tre litterära tidskrifter under 70- och 80-talet. Skivproducent några år runt 1990. Han var fram till 2006 scenpoet med mer än 800 framträdanden runt om i Sverige, stundtals med jazzkomp men oftast ensam. Verksam som kommunpolitiker i Sala kommun från 1995 till 2012, avslutningsvis som ordförande i kultur- och fritidsnämnden. Han gjorde tills. med Anders Bjurenvall filmen Kärleken till en plats 2013 (en dramadokumentär). Mellan åren 1997 och 2014 arbetande som folkhögskollärare i litterär gestaltning, scenisk framställning, mytologier och semantik (i huvudsak vid Tärna folkhögskola i Västmanland och Skrivarakademin i Stockholm).
