“Det är min mamma. Jag tror hon är död. Hon har ramlat i trappan, tror jag, och det är blod. Hon är helt kall.” Sophia är bara tio år när hon ringer larmcentralen efter att hennes mamma varit med om en fruktansvärd olycka. Sophia har en kompis på besök som sover över och när Sophia vaknar på morgonen hittar hon sin mamma blodig nedanför trappan. Strax därefter tas hon om hand av socialtjänsten. När Casey tar emot henne har det gått två år. Redan från början känner Casey att det är något som är fel. Sophia uppträder oroväckande provokativt. Hon verkar bara ha ögon och öron för män och behandlar alla kvinnor med förakt och motvilja. Och hon ser till att göra livet svårt för alla runt omkring sig. Med tiden kommer det fram fler detaljer om Sophias förflutna och det blir allt tydligare att hennes beteende är en fasad för att dölja en barndom fylld av smärta och lidande. Men även om Casey känner att hon gradvis börjar nå fram till Sophia, så är flickans våldsamma beteende ett hot mot hela familjen. Casey börjar ifrågasätta om hon verkligen kan hantera det här vilsna och skadade barnet.
