Minnena lever outplånliga. Så är det för Emma - och för Ari och för Ariel. Minnena finns ristade inom dem. I Hedersmannen - den första boken i den planerade trilogin - blev Emma utsatt för en våldtäkt, när midsommaren var som vackrast. Hon flydde skammen till New York, men i Emma upprepas våldet. I Central Park cyklar hennes son omkring och undrar varför hans mamma inte kan älska honom. I en liten by väster ut talar Förintelsens offer till de Överlevande om natten. Som skuggor slaktas de levande döda natt för natt i Hitlers tredje rike. Om dagarna talar de bara om det synbara och undviker det osynliga, orkar inte se verkligheten i vitögat. Men det löser inga problem att tiga om det som gör ont. Om de ska kunna bli hela människor igen, måste de våga lätta på förlåten och släppa in varandra i skrymslena. I Födda i våldets tecken, som är en fristående fortsättning på Hedersmannen, förs Emmas, Aris och Ariels öden samman.Recensioner: BTJ recensionen 2005:18: (BN 4739054-C8) Författaren är född i Stockholm men har varit bosatt i Wien i tjugotalet år. Hon har i flera tidigare romaner, särskilt ungdomsromaner, behandlat teman som utsatthet, utanförskap och hur det är att vara invandrare. Så även i denna bok som är den andra i en planerad trilogi. I första boken handlade det om pigan Emma som blev utsatt för en våldtäkt av bygdens store och oantastlige man. Emma flydde till New York där hon skapade sig ett nytt liv med sonen. Sammanflätat med Emmas historia berättas om det judiska paret Ari och Ariel, båda överlevare från koncentrationsläger. Montmar berättar drivet och lättläst. Det är en stark berättelse om hur människor som misshandlats av livet kan bli hela igen genom att försöka tala om och ta tag i det onämnbara. Lena Udd Birgitta Andersson, präst i Svenska kyrkan: Det är med stor behållning som jag har läst trilogin om Emma och hennes liv. Efter att ha läst de två första delarna väntade jag otåligt att få tredje delen i min hand! Hur skulle det gå? Hur skulle livet gestalta sig för Emma och hennes son John? Det jag tänker på under tiden som jag har läst böckerna det är, hur en människas onda handling kan få sådana förödande konsekvenser för så många. Självklart är det Emma som drabbas hårdast, men det drabbar också hennes familj. Alla förhoppningar som föräldrarna hade gjort om sitt älskade barn, de grusas. Och de förlorar sin enda dotter, sitt enda barn! Emma kan inte stanna kvar i hembygden efter våldtäkten. Polisanmälan är det inte tal om. Det är hon som står där med skammen, inte förövaren. Emma är ung. Hon har livet framför sig. Midsommaraftonen lockar med dans och glädje. På ett ögonblick slås allt sönder. Mannen som gjort denna avskyvärda handling får behålla all respekt till följd av sin sociala ställning. Jag kan inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer idag. Hur ser vi på dessa? Hur blir de bemötta av polismyndigheter, i domstolar, vid rättegångar? Hur ofta får inte offren frågor om sina sexvanor, sin utmanande klädsel! Betraktas inte männen som begått våldtäkterna ibland med respekt istället för avsky och fördömanden? Vi får följa Emma och hennes kamp för att överleva och försörja sig och sonen i Amerika, i New York. Det är mycket smärtsamt att läsa om hennes oförmåga att ta sonen till sig. Hon älskar honom inte! Övergreppet har förstört hennes förmåga att knyta an. Hela hennes känsloliv har gått i baklås. Det är med sorg man följer Johns uppväxt och hans ständiga längtan efter mammans kärlek, som han inte lyckas erövra, hur duktig och foglig han än är. Han brottas med denna fråga under hela sin uppväxt, varför han inte är älskad. Mamma Emma kan inte heller knyta an till den kärleksfulle man, Daniel, som hon träffar i New York och som ger John ett kärleksfullt stöd under hans uppväxt. Den kärlek som Daniel hyser
