Fågelbarn

I Christin Ljungqvists andra roman för unga vuxna får Hanna, en av bikaraktärerna från debuten Kaninhjärta, huvudrollen i ett suggestivt thrillerdrama. Det var natt, och Hanna stirrade tillbaka upp i Jens mörka ansikte, rakt upp i skuggögonen som svävade ovanför henne, och hon vägrade vara rädd längre, men var det ändå. Hjärtat slog så hårt och snabbt att hon trodde det skulle stanna, och hans andetag kändes som fjäderlätta strykningar över hennes kinder, han kändes, och hon förstod inte hur. Han hade ju inte längre någon kropp, inga lungor att andas med, hur kunde han andas? Från början hade Hanna två bröder, Samuel och Jens. Det skiljde bara ett år mellan dem, men medan Samuel var känslig och försiktig, var Jens hans raka motsats. Nu är de borta, båda två. Och allt är Jens fel. Och kanske Hannas också, hon visste ju vad som skulle hända, kanske kunde hon ha stoppat det. Är det därför Jens har kommit tillbaka, för att hämnas? Trots barndomens tragedi och det oförklarliga som händer henne, tar Hanna sig ur familjens kvävande famn. Ut i livet. Om debuten Kaninhjärta: Hon har tagit väldigt mycket i båten, debutanten Christin Ljungqvist; en psykologiskt borrande barndomsskildring som samtidigt är en kriminalhistoria och som om detta inte vore nog, skräckgenrens arsenal av galenskap, besatthet och budskap från andra sidan. Med gapande mun sitter jag och ser hur hon ror allt iland. Till synes utan ansträngning. Göteborgs-Posten Kaninhjärta är en bok som inte riktigt låter sig kategoriseras; en egensinnig spökhistoria, en psykologisk thriller, ett mörkt familjedrama. Romanen är rik, både till innehåll och språk. Dagens Nyheter Ljungqvist är en skicklig stilist. Språket är kvickt och vigt, skirt och på samma gång robust. Den flödande språkliga energin går igen i historieberättandet. Man blir omedelbart indragen i denna mörka skildring av beroende, maktbegär och en förtvivlan som fräter sönder varje sund mänsklig begränsning. Göteborgs-Posten