…sista striden det är… tar sin början i december 2007 då en medborgare i Dalarna fått nog av samhällsutvecklingen och beger sig till, enligt sin egen uppfattning, den stora Skökan staden Stockholm, för att skipa rätt. Årets julklapp är ett vapen?! I veckan före jul blir en analytiker från finansbolaget Carnagie överfallen vid ingången till Sturegallerian på Östermalm. Den överfallne skulle hjälpa regeringen att värdera dom statliga bolagen som skall säljas. Det är kommissarie Harry Dirty Harry Rettman som får ta hand om polisutredningen. Det är kommissariens yttre framtoning och ibland kanske smutsiga metoder för att lösa sina fall, som gett honom ök - eller smeknamnet. Till sin hjälp har han bland annat kriminalinspektör Nina Smidberg - en amatörboxande amazon. Det blev en tafsande man på krogen varse, när hon knockade honom. Med anledning av överfallet är Regeringskansliet mycket intresserade av att gärningsmannen vid Sturegallerian stoppas från vidare våldsdåd, som denne har hotat med i ett publicerat manifest, och försöker därför påverka polisen att prioritera fallet. Manifestet kallas av sin våldsbenägne skribent för Manifest om sista striden. En statssekreterare medverkar på polisens första presskonferens och får sig en påminnelse om att utanförskapet för en politiskt tillsatt tjänsteman inte behöver vara långt borta. Utredningen av överfallet i Sturegallerian förgrenar sig sedan i flera spår som kräver läsarens uppmärksamhet ända till det överraskande slutet. Var det ett framgångsrikt polisarbete eller inte? Som läsare serveras man en ironisk, för att inte säga sarkastisk, beskrivning av vårt samhälle idag. Sjöwall / Wahlöö möter Bo Baldersson på 2000-talet i en rappt skriven historia. Finns inga döda punkter i boken, om uttrycket tillåts
